findinganswers

Den här får mig att må bättre, det är en fin blandning mellan peppande låtar och sådana som får mig att vilja gråta. Perfekt när jag ska bli pepp på livet igen.

Annars; Vänner, Simon (ja, han är en egen kategori), skriva av mig, spela backgammon på min mobil (<-- bästa skyddet mot ångest någonsin.).

Jag har så många minnen. Och jag går igenom dem varje kväll, kanske inte alla, men ett urval.
Jag tänker på den där tiden när allt var så lätt och så bra
På den där den där dagen när jag satt i en lekpark en hel dag
På när jag och Linn tog med oss varmamackor och satt på ett berg vid hennes hus och pratade om världen ur två oskyldiga åttaåringars perspektiv
På när jag och Linn satt på samma berg och blev bortjagade av idag kallade surtanten
På Simple Plan-konserten, Säkert-konserten, Timo i nyköping med Mathilda, Arvika
På hur lätt allting var en gång i tiden, och hur osvårt allting är idag.
För bara för att ingenting är lätt längre, betyder det inte att allting är svårt.

och jag önskar att det var om mig.
För det hade varit lättare, än att inse att du kanske rent av glömt mig.

Jag skulle vilja säga att jag tror på mänskligheten, men det gör jag verkligen inte.
Jag skulle vilja säga att jag tror på att om man bestämmer sig för något så går det, men det fungerar inte alltid så. Det är en himla massa saker som ska passa in.

Jag är kristen. Jag tror på gud, och jag tror på bibeln. Inte bibelns alla historier, inte ordagrant, men jag tror på att alla berättelser i bibeln har en mening, och det är syftet jag tror på. Jag har trott på gud sen min mormor dog. Jag antar att jag behövde något att tro på, sen fastnade jag väl.

Jag skulle vilja säga, att jag går i kyrkan. Men det har jag inte gjort på väldigt länge, jag tycker dock att gudstjänster är väldigt mysigt, om man har tur med prästen. Min favoritpräst, han heter Arne. Han motiverar mig, såhär sa han en gång;
Jesus var inte en högt uppsatt person, han var som vi, en vanlig människa. Kanske ska någon av er också förändra.

I somras konfirmerades jag. Jag träffade vänner, hade roligt, tänkte, skrattade, grät tror jag också att jag gjorde. Det var väldigt fint alltihopa, fast att vi var tvungna att gå upp sju på morgonen.
På själva konfirmationen blev jag tårögd när vi gick in i kyrkan. Det var väldigt fint alltihopa helt enkelt.

Vi var så nervösa, så fruktansvärt nervösa.
Men vi gjorde det.
Vi ställde oss på scenen, och vi fick hjälp med att fixa instrumenten och så.
Sen räknade Tova in, och allt släppte för mig, det var inte så farligt ändå.
Och vi spelade, och mina fina flickor sjöng.
Och det lät bra, det gjorde det faktiskt.
Och mina fingrar gick ganska lätt över basen, det var inte så hackigt som vanligt.
Min pojke log mot mig, mina vänner log mot mig, och jag hoppas att jag log tillbaka.
Gjorde jag inte det gjorde jag i alla fall det inombords.
För allting var så fulländat, och perfekt.

En viss Musse   utmanade mig till att göra det här, så jag gör väl det.
Inte för att det är någon sak som är en nyhet egentligen, men ändå.

Sak nummer ett.
Jag är rädd för att åka över broar, och för att flyga. Jag tror att det har med att göra att jag varje gång jag sitter på ett tåg som åker över en bro, ser scenarion om hur tåget skulle kunna ramla. Då skulle ingen kunna rädda oss. Jag vill ha mark under fötterna helst, på något sätt känns det inte lika farligt om inte min grund ryckts bort från mig.

Sak nummer två.
Jag tänker för mycket. Speciellt under kvällen. Jag kan till exempel ligga och tänka på hur mänskligheten ruttnar i en hög, fast det inte är vad en fjortonårig flicka ska tänka på, för jag ska bara tänka på pojkar och vänner. Inte mänsklighetens problem. Men det gör jag ändå.

Sak nummer tre.
Jag är mörkrädd. Det är nog för att jag är så fruktansvärt paranoid egentligen, men jag tror också att det är för att mörkret inte distraherar mig. Och är jag inte distraherad av något, vad som helst, så tänker jag. Alldeles för mycket. Så går det runt. Jag inbillar mig att någon ligger under min säng, och så ligger jag där kallsvettig och vågar inte ens sträcka ut handen efter mobilen. Och min mamma klagar på att jag sover med mobilen i sängen, om hon bara visste varför jag gör det.

Sak nummer fyra.
Jag lever på musik.

Sak nummer fem.
Jag älskar att gråta. Bara få bort allt, allting rinner bort i takt med hur vätskan lämnar ögonen. Jag älskar att vara sådär lättad. Men jag hatar att inte gråta. Att bara ha ett stort hål inom sig, för hur blir man av med det, om man inte kan gråta?

Sak nummer sex.
Jag har ett stort behov av att göra mina föräldrar nöjda. Hur mycket jag än skulle vilja säga att jag skulle kunna skita i skolan och ändå vara nöjd, så kan jag inte det. För mina föräldrar skulle vara så besvikna, och sånt klarar jag inte av. Och jag skulle väl också kunna supa, om det inte vore för hur förstörda mina föräldrar skulle bli. De har helt enkelt smittat ner mig med sitt det-här-är-rätt och det-här-är-fel.

Sak nummer sju.
Jag har en tendens att lita på folk, alldeles för snabbt. Jag kastar mig egentligen på folk. Det är ganska läskigt, för man vet inte riktigt om man litade på rätt eller fel person. Och jag har litat på fel personer, men jag har också hittat rätt. Och jag antar att det är så det måste vara.

Idag använde jag min Säkert-tygpåse.
Den är fin, det står Dom jävlarna ska skjutas på den.

I den finns; min kalender, som jag tar med mig typ överallt. I den ligger Daniel Adams-ray biljetten sen igår.
Mitt pennskrin, som också brukar följa med lite varstans
Mitt busskort, mina nycklar, min plånbok
Min mp3, för utan den dör jag lite smått
Näsdukar och halstabletter, bara för att jag är så förkyld.
Samt biljetten från luciatåget i globen idag.

Jag var kär första gången på riktigt i sexan.
Det hela var väldigt fånigt faktiskt, och han kände inte likadant.
Han spelade, borde väl egentligen skriva spelar, och jag kunde inte låta bli att älska deras musik.
Jag trodde att jag aldrig skulle komma över honom. Under de där månaderna kände jag mer än jag någonsin tidigare hade gjort. Men jag kom över honom, och jag inser idag att jag ändå inte var så himla kär.
Snarare i bilden av honom men inte i honom.

Det som har gjort mig till den jag är idag, är väl mycket upplevelser.
Egentligen har jag nog inte upplevt särskilt mycket, men en del i alla fall.
Mitt beroende av Harry Potter ledde mig till svenskahogwarts, även kallat SH. Där träffade jag personer som idag betyder väldigt mycket för mig. Utan dem hade jag antagligen inte varit samma person som jag är idag.


Och för att inte glömma.
Du är inte en i mängden
Vi har kännt varandra i tio år. Tro inte att det inte betyder.

Jag är Regina.
Ibland tvivlar man på saker, men jag kommer aldrig tvivla på att jag är Regina.
För visst undrar även jag varför vi finns, varför jag ser ut som jag gör, om jag gjorde rätt eller fel, men jag tvivlar inte på om jag är Regina eller inte.
Mitt namn betyder drottning, det brukade jag säga till alla när jag var mindre. Det gör jag inte längre.
Mina föräldrar hade tydligen förstått att det var mitt namn vare sig de ville eller inte när de såg mig första gången. Jag tycker det är en ganska fin historia.
Jag älskar musik, det är därför det är en så stor del av mitt liv. Fast jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Annars lever jag för personerna i mitt liv. De kommer alltid först, och kommer nog alltid göra. Mår mina vänner inte bra, gör heller inte jag det heller.

Fast egentligen så är jag bara en tjej, på fjorton år, som heter Regina.

Jag har i alla fall försökt.
Det kan du inte blunda för.
Är det blunda du vill fortsätta göra?
För då får du göra det ensam.