Sju saker ni inte visste om mig

En viss Musse   utmanade mig till att göra det här, så jag gör väl det.
Inte för att det är någon sak som är en nyhet egentligen, men ändå.

Sak nummer ett.
Jag är rädd för att åka över broar, och för att flyga. Jag tror att det har med att göra att jag varje gång jag sitter på ett tåg som åker över en bro, ser scenarion om hur tåget skulle kunna ramla. Då skulle ingen kunna rädda oss. Jag vill ha mark under fötterna helst, på något sätt känns det inte lika farligt om inte min grund ryckts bort från mig.

Sak nummer två.
Jag tänker för mycket. Speciellt under kvällen. Jag kan till exempel ligga och tänka på hur mänskligheten ruttnar i en hög, fast det inte är vad en fjortonårig flicka ska tänka på, för jag ska bara tänka på pojkar och vänner. Inte mänsklighetens problem. Men det gör jag ändå.

Sak nummer tre.
Jag är mörkrädd. Det är nog för att jag är så fruktansvärt paranoid egentligen, men jag tror också att det är för att mörkret inte distraherar mig. Och är jag inte distraherad av något, vad som helst, så tänker jag. Alldeles för mycket. Så går det runt. Jag inbillar mig att någon ligger under min säng, och så ligger jag där kallsvettig och vågar inte ens sträcka ut handen efter mobilen. Och min mamma klagar på att jag sover med mobilen i sängen, om hon bara visste varför jag gör det.

Sak nummer fyra.
Jag lever på musik.

Sak nummer fem.
Jag älskar att gråta. Bara få bort allt, allting rinner bort i takt med hur vätskan lämnar ögonen. Jag älskar att vara sådär lättad. Men jag hatar att inte gråta. Att bara ha ett stort hål inom sig, för hur blir man av med det, om man inte kan gråta?

Sak nummer sex.
Jag har ett stort behov av att göra mina föräldrar nöjda. Hur mycket jag än skulle vilja säga att jag skulle kunna skita i skolan och ändå vara nöjd, så kan jag inte det. För mina föräldrar skulle vara så besvikna, och sånt klarar jag inte av. Och jag skulle väl också kunna supa, om det inte vore för hur förstörda mina föräldrar skulle bli. De har helt enkelt smittat ner mig med sitt det-här-är-rätt och det-här-är-fel.

Sak nummer sju.
Jag har en tendens att lita på folk, alldeles för snabbt. Jag kastar mig egentligen på folk. Det är ganska läskigt, för man vet inte riktigt om man litade på rätt eller fel person. Och jag har litat på fel personer, men jag har också hittat rätt. Och jag antar att det är så det måste vara.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0