findinganswers

Bara en liten liten lögn, och sen gick allt i tusen bitar.
Det gråa molnet kom, det där som inte brukar komma om jag är med folk. Bara när jag är ensam. Och oftast på natten. Nu var det kväll, och jag var med människor jag tycker om. Men det kom ändå.
Jag försöker dra mig undan, hålla inne tårarna. Jag går för fort, för att komma bort, så att jag kan ha min ångest ifred. Inte utsätta någon annan för regnet från det gråa förjävliga molnet.

Är du okej?
Nej, jag orkar inte

Sen gick jag fort. Fort. Fort. Och tårarna rann.
Jag hörde honom komma bakom mig, han sprang, jag gick förbi hans dörr. Han insåg nog att något var fel, för han tystnade och stod dumt kvar.
Sen hörde jag henne komma, hon sprang också. Jag blev arg först, ville vända mig om och säga att jag ville vara själv. Lämna mig ifred liksom. Men det gjorde jag inte.
Hon kramade mig, och jag grät. Jag grät. Och jag grät.
Sen fick hon mig att skratta. Det vore att ljuga igen att säga att hela det jävla molnet försvann, men det skingrades, blev mindre, tack vare henne. Och jag insåg att jag behöver henne, riktigt jävla mycket.